ojdå
Jag skrev ju ett inlägg om detta igår.
Hon har en intressant syn på livet Anna. i AB idag kan vi bl.a. läsa:
"Hon står för sina åsikter, även om hon är medveten om att hennes syn på kvinno- och mansrollen är något förlegade.
– Jag är väldigt gammeldags, säger Anna Anka.
– Jag har alltid velat vara den där kvinnan som blir uppvaktad – nu är jag det."
För mig bekräftar det bara mina amatörpsykologiska funderingar. Anna är en flicka med en barndom som har skapat ett oerhört stort behov av bekräftelse. Det är sorgligt att det tar sig uttryck i att se sig själv som ett objekt som enbart får uppskattning utifrån utseende, servicemindness och i hur stor den materiella rikedomen är. Hon måste ju då och då snudda vid tanken - när jag inte längre är en söt hundvalp? Vad händer då?
Jag har för egen del ingen åsikt om hemmafruars vara eller inte vara. Var och en får göra som han eller hon vill. Däremot tycker jag att det är viktigt att konstatera att kvinnors möjlighet att själv bestämma över sina egna liv har blivit förhållandevis hög i Sverige. Idag är det väl få "vanliga" människor som väljer att stanna i ett förhållande/äktenskap på grund av att man inte har ekonomiska möjligheter att skiljas. Någon sa att det bara finns en mall i Sverige. Så kanske det är. Men i min omgivning finns det många som har gjort olika val. Alla val få konskevenser. Även Annas.
Jag tycker att jämlikheten inte ligger i att man ska omfattas av en massa olika måsten. Däremot att man kan göra olika val. Valmöjligheterna skapar förutsättningar för att inte bli beroende av någon annan och dennes godtycke. Det är jämlikhet. Att inte bli ett föremål som har som enda uppgift att tillgodose en annan människas behov. Då ligger Annas jämförelse mellan söta valpar och gamla hundar snubblande nära.
Avslutningsvis. Kan inte låta bli att fundera över Annas hundtema. Om män föredrar "söta hundvalpar", föredrar då kvinnor "gamla hundar". .....Paul Anka?
har fortfarande inte slutat småskratta
Anna berättar helt kort om en uppväxt som egentligen förklarar hur hennes liv har utvecklats. Från att ha varit osedd i sin familj via skönhetstävlingar till USA. "USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män." Ja här talar vi om ett land med klyftor som avgrunder och där det fortfarande ses som en stor framgång med en president som inte är vit.
Åter till Anna. En av de stora fördelarna i USA är att mannen tar hand om det ekonomiska, drar ut stolen och betalar restaurangnotan. Ja. Det är också ett sätt att bli sedd på. Männen har stil. Håhå jaja. Har nog hellre min stillöse svenske man som delar både det ena och andra med mig. Överhuvudtaget så beskriver nog Anna en livsstil som inte så många människor delar eller kanske ens vill dela.
Men jag ska inte trötta er med att gå igenom hela hennes försvarstal ör sin livsstil.
Vad var det jag skrattade åt?? Jo
"Och så förfasar sig svenska folket nu över att jag är gift med en betydligt äldre man. Så fort en kvinna gifter sig med en äldre man heter det att hon är en prostituerad. Men ingen säger något om Demi Moore och Madonnas unga killar. Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?
Glöm inte att människor som försöker förringa dig försöker ta ner dig på deras egen nivå, och att folk har en olyckliga förmåga att fokusera på det negativa. Ingen sätter upp en skylt med texten: VARNING FÖR DEN SNÄLLA HUNDEN!"
Jo jag undar hur hon tänker.
Alltså, är hon den söta hundvalpen som köps istället för den gamla hunden? Det är ju inte vi utan hon som gör jämförelsen.... Köpa man/kvinna eller hund. Bara att välja :) Och gamla eller fula vill väl ingen ha??
Hur blir det sen då? När den söta valpen inte längre är så söt. Hela detta handlar, enligt mig, enbart om en väldigt ensam liten flicka som bara vill bli sedd.
För att upprätthålla Annas självförtroende lär det i framtiden finnas många plastikkirurger som inte behöver bekymra sig över inkomsterna. Hennes enda uppgift i livet är ju att behaga och finnas till för sin man.
Jag gråter inte över Anna men skrattet sätter sig onekligen i halsen...
Upprörd? Nej inte särskilt. Tragiskt bara för de unga tjejer (eller killar för den delen då) som tänker att detta är min framtid. Åka över till USA och fånga en rik make som tar hand om mig till dess att.....
så förvånande - not
Och jag undrar i mitt stilla sinne vad man hade förväntat sig? Det är väl rätt självklart att de som har högre inkomster även köper fler tjänster än de med lägre inkomster. Skall man välja mellan nya jeans och slippa städa så är valet enligt mifg enkelt.
Nu handlar det inte om så fasansfullt många. I artikeln framkommer att av personer med inkomst över en halv miljon kronor per år hade fyra procent fått skattereduktion för hushållsnära tjänster. Andelen bland dem som tjänade 300 000-500 000 kronor var en procent - och bland dem som tjänade under 300 000 kronor hade bara tre promille fått reduktionen. Inte så många hade alltså utnyttjat möjligheten över huvud taget.
Så låt oss istället undra över varför det inte är fler som yrkat på avdrag. Är det så att endast fyra procent av dem som hade inkomster på mer än en halv miljon har köpt hushållsnära tjänster? Fortsätter de andra av gammal vana att avlöna "städhjälpen" svart?
LIte stillsamma kvällsreflektioner i mitt hus, som just nu skulle vara i behov av lite hushållsnära tjänster!
ska vi införa köpstopp?
Till saken hör att jag under de senaste veckorna/månaderna verkligen allvarligt har funderat på hur vi här hemma hos oss förhåller oss till konsumtion. Varför köper vi saker? Vad är det vi köper som vi verkligen behöver? Hur ofta är det på det viset att man verkligen längtar efter att kunna köpa nåt som man vill ha. Oftast hinner man inte med själva känslan av att längta innan man vips har köpt det.
Utifrån dessa tankar har jag ändrat en hel del på mina egna konsumtionsmönster. Min idé är att jag endast skall köpa sånt till mig själv som jag behöver. Så därför tar jag en titt i min garderob innan jag t.ex. köper en ny jacka. Den jag hade förra året kanske fungerar utmärkt bra även detta år. Varför skall jag då köpa en ny?
Jag har också inventerat mitt badrumsskåp för att se vad som gömmer sig bland allt man samlat på sig. Är det användbart så använder jag det, om inte så slänger jag. Och sen kan man köpa nytt.
Men därifrån till att införa köpstopp känns steget lite långt.
apropå första maj
I aftonbladet skriver idag Lotta Gröning tänkvärda tankar kring denna dag. "Postkodlotteriet är vårt hopp!"
Ja, man kan verkligen fundera vart vi är på väg. Är målet och meningen att vinna högsta vinsten i postkodlotteriet för att på så sätt känna oss lyckliga?
Hur vill vi att vårt samhälle ska se ut? Och på vilket sätt är vi - du och jag - beredda att försöka förändra det?
Det är ju lätt att tycka en massa och ha synpunkter och åsikter. Men handen på hjärtat..... vad gör vi - konkret?
Sverige idag börjar bli ett samhälle för dem som är perfekta. De som orkar med och inte behöver stöd från samhället. De som "klarar sig själva". Ända fram till dess att plötsligt en dag så händer nåt som man inte hade förutsett. Något som det inte gick att försäkra sig mot. Och då är man snar att utgå från att nu ska jag få tillbaka det jag har betalat i skatt.... Har jag betalt har jag mer rätt än den som inte har betalt så mycket. Men nu är det ju inte riktigt så det fungerar. En del behöver mer en del behöver mindre. Men vi är alla beroende av att vi gemensamt bidrar till den gemensamma ekonomi. Och då ingår ju också att inte roffa åt sig mer än man har rätt till.
Mona Sahlin sa en gång "det är häftigt att betala skatt" Kanske var det inte det bästa hon har sagt. Men det är väl ändå ett sådant samhälle vi vill ha. Ett samhälle som inte har ett allför finmaskigt nät utan fångar upp en innan man slår i marken.
Lasse B funderar i sin blogg över vart vi är på väg. Och jag kan inte annat än stämma in i att om vi lite mer började tänka med hjärtat än med plånboken skulle vi få ett mer hållbart och livsbejakande samhälle.