Under ytan...

I aftonbladet skriver idag Lotta Gröning tänkvärda tankar kring denna dag. "Postkodlotteriet är vårt hopp!"

Ja,  man kan verkligen fundera vart vi är på väg. Är målet och meningen att vinna högsta vinsten i postkodlotteriet för att på så sätt känna oss lyckliga?

Hur vill vi att vårt samhälle ska se ut? Och på vilket sätt är vi - du och jag - beredda att försöka förändra det?

Det är ju lätt att tycka en massa och ha synpunkter och åsikter. Men handen på hjärtat..... vad gör vi - konkret?

Sverige idag börjar bli ett samhälle för dem som är perfekta. De som orkar med och inte behöver stöd från samhället. De som "klarar sig själva". Ända fram till dess att plötsligt en dag så händer nåt som man inte hade förutsett. Något som det inte gick att försäkra sig mot. Och då är man snar att utgå från att nu ska jag få tillbaka det jag har betalat i skatt.... Har jag betalt har jag mer rätt än den som inte har betalt så mycket. Men nu är det ju inte riktigt så det fungerar. En del behöver mer en del behöver mindre. Men vi är alla beroende av att vi gemensamt bidrar till den gemensamma ekonomi. Och då ingår ju också att inte roffa åt sig mer än man har rätt till.

Mona Sahlin sa en gång "det är häftigt att betala skatt" Kanske var det inte det bästa hon har sagt. Men det är väl ändå ett sådant samhälle vi vill ha. Ett samhälle som inte har ett allför finmaskigt nät utan fångar upp en innan man slår i marken.

Lasse B funderar i sin blogg över vart vi är på väg. Och jag kan inte annat än stämma in i att om vi lite mer började tänka med hjärtat än med plånboken skulle vi få ett mer hållbart och livsbejakande samhälle.