Under ytan...

Nu kommer en beskrivning av mitt tandläkarbesök. Detta skall läsas mot den bakgrunden att jag är mycket duktig och går till tandläkaren en gång om året enbart för att slippa gå dit. Koll och så hoppas jag att jag inga hål har. Dels gör det ont att laga hål och sen får man mycket stora hål i plånboken.

Alltså, jag "tappade" en topp på en av mina sexårständer i helgen. Den som vill veta vad jag tycker om den folktandvårdstandläkaren som borrade upp dessa kan läsa om det i ett tidigare inlägg.

Idag hade alltså min tandläkare vilat klart. Hon jobbar tre dar i veckan och sen kan ni räkna ut resten. Jag hade lite tur. Hade fått ett återbud på ett möte och kunde därför ta den tid som fanns att erbjuda idag. Glad i hågen cyklade jag iväg. Eller glad var väl att ta i. Tämligen nollställd. Man vet ju aldrig hur sånt här slutar. Men jag hade ju inte nåt ont och detta har hänt med andra tänder och då har det gått bra.

Kom dit, in på toan för att bortsa mina tänder.... men var fanns de där himla käcka engångstandborstarna hon brukar ha. Hittade dem i en bytta på golvet... Mysko. Satte mig i väntrummet och fnissade åt Gunilla Bergströms 50+ bok. Kommer inte ihåg en enda rolig kommentar.

Sen hämtade hon in mig. Min blida tandläkare. Hon är hela tiden så väldigt vänlig. Talar långsamt, tydligt och med låg röst. Gick igenom hela min historia ihop med henne. Journalen alltså. Sen så tippade hon mig i stolen. Då kommer första frågan. Ligger du bekvämt? Vem kan tycka att det är bekvämt att ligga med huvudet som lägsta punkt i en tandläkarstol med ljus i ögonen? Så det sa jag. Inte exakt så men mer "Så bekvämt man kan ligga". Sen tittade hon på tanden.... Jag höll andan. Hon pillade och drog lite. "hm amalgamfyllningen sitter bra" jag släppte ut ett andetag. Då säger hon (till sköterskan alltså): " Kan jag få en kariesindikator" Hade jag haft pulsmätare på mig så hade det blivit en rejäll stegring just i det ögonblicket. Hon tittade lite igen och så säger hon. "Det är lite karies i en spricka precis där du tappat toppen, jag måste borra litet". Jädrar tänkte jag jag som aldrig lagar utan bedövning. Men jag gillar juinte heller att bedöva mig eftersom jag har fått för mig att bedövningen kanske inte släpper och att man då får vara bedövad resten av sitt liv.

Men min tandläkare är så hjälpsam "Du kanske ska försöka utan bedövning, det är så lite". Jag bet ihop (eller det gjorde jag väl inte eftersom jag hade en massa grejs i munnen)och tänkte OK jag gör det då. Så hon tog fram borren och började. Och det bara är så det gör ont. Hon höll på, förmodligen väldigt kort och sen plockar hon ut allt ur min mun och frågar: "Klarar du det?" Jag mumlar nåt i stil med "Ska du borra mycket mer?" Nej då sa hon. Du får göra nåt tecken om det inte går. Eller så kan du få vila litet.Och banne mig jag klarde det. Jag kände mig riktigt tapper. Och 850 kronor fattigare.