Under ytan...

Om toppning står att läsa om i DN idag. I vår famlij så är fotbollsintresset olika stort. Själv ser jag gärna på ungdomsidrott. När barnen är med. Däremot är jag inte så intresserad för övrigt. Maken och sonen har verkligen fotbollen som ett stort intresse. Därför har jag med stort intresse följt det senaste årets utveckling och drama på den lokala idrottsarenan. Sonen spelar i ett av ortens lokala lag och har så gjort sedan han var 7. Under förra året började en av de lokala klubbarna att "satsa". De fick ny tränare och eftersom sonen har kompisar som spelar i detta lag började de " dra" i honom för att få över honom. Han är rätt bra i mål. En jobbig tid för sonen men till slut bestämde han sig för att stanna kvar i sin gamla klubb. Efter detta har det varit oerhört rörligt i denna åldergrupp. Pojkar slutar och byter så det knappt går att hålla ordning på vem som spelar var. Det spekuleras i vem som ska gå över och de lokala derbyna är oerhört känslofyllda. Leken har gått över i allvar.

Det är väldigt lätt som vuxen att förlora sig in i denna värld av satsningar och toppningar. Både på ledarsidan och bland föräldrar. När man så här efter avslutad säsong sitter och funderar finns det anledning att fundera över hur man själv förhåller sig.

Det är då riktigt intressant att läsa ovanstående artikel som handlar om forskning som visar att elitsatningar bland barn är dumt. Klubbarna missar talanger. Henke Larsson satt på bänken när han var 14.

Avslutar detta med att citera dottern som kom hem efter en cup där tränarens sagt när laget gått till final att två av tjejerna inte fick spela för att de drog ner laget. "Hur kan han säga så när de har tränat och satsat så mycket hela säsongen? Det var bara snack med att det viktigaste var att vi skulle ha kul..."

Fotboll kan vara så kul. Men ibland tappar vi vuxna perspektivet!