Under ytan...

I vår familj har denna sommar präglats av en närapå fullständig fixering vid vad man äter. Och vilka konsekvenser detta kan få. Maken har en fruktansvärt hög moral. Han är relativt konsekvent. Har reducerat bort en massa onödigt och han faller sällan för frestelser. Han slutade t.ex. snusa för c:a 10 år sen och har han börjat igen? Nej, han har begränsat sin nikotinkonsumtion till en cigarr per år - nyårsafton. Själv trillar jag jämt och ständigt dit. Svårt att låta bli att feströka.
Idag är han ute och springer. Vad gör jag. Jodå faller för en annan frestelse. Kakor. På det tidigare nämnda bröllopet bakade alla vi vackra tärnor kakor. De som blev över räddades hem till barnen. Inte till mig alltså. Men vem kan stå emot när dottern med len röst frågar "Mamma, ska vi ta en kaka?" Inte jag i alla fall. Det är bara att inse att jag är en mindre bra människa.
Dessutom ljuger jag. DOtterns fråga var egentligen: "Mamma får jag ta en kaka?" Då sa jag "Jag vill också ha en kaka". Ja ni ser.