Under ytan...

har jag idag efter att ha genomfört Kortvasan  igår. Så här var det det:
På torsdagskvällen äntrade vi ICA:s chartertåg till Mora. Jag och maken hoppade på och letade oss fram till vår kupé. Där låg det redan tre och sov. Så vi travade iväg och hämtade våra nummerlappar och sen käkade vi pastasallad - mitt i natten. Sen var det bara att krypa till kojs och försöka sova så gott det gick. Vår kupé var i ena änden av vagnen och varje gång nån gick igenom hördes det. Det var inte optimala sovförutsättningar alltså.
Klockan 5.35 var vi framme i Mora och travade iväg för att äta  frukost. Jag åt gröt. Dett tillhör inte vanligheterna. Men en dag som denna kändes det som en bra start.

Sen var det bara att gå tillbaka till tåget som tog oss till Oxberg. Det visade sig att de andra som tidigare låg och sov i vår kupé var riktigt trevliga. En far och dotter  som åkte tillsammans. Dottern har som plan att åka Vasaloppet nästa helg. Hon höll på med svenska klassikern. Och inte tjejklassikern. Pappan hade åkt Vasaloppet nio gånger. Och gjort klassikern lika många gånger. Han tyckte att det var bra friskvård. Nåväl trevliga var de! I vår kupé fanns också en tredje kille. Han var lite lågmäld men trevlig på sitt sätt.

Från Oxberg gick starten klockan 11 för vår del. Och sen åkte vi skidor. Jag kan ju bara konstatera att min teknik lämnar mycket i övrigt att önska. Vallan funkade OK. Jag hade grepptejp för fästet. Spåren var dock väldigt hårda så ibland var det lite bakhalt. Det var väl då bland annat som min bristande teknik visade sig. Och att jag borde träna upp min stakteknik. Det trista i vår del av världen är ju att man har så lite möjlighet att träna skidåkning.

Men för att inte förlora sig i detta så måste jag berätta om upplevelsen. Det var verkligen fantastiskt att ha gjort detta. Ibland var jag riktigt trött men när man hade åkt 15 km och mer än hälften var gjort så kändes det som om det bara löpte på. Periodvis kände jag rena lyckokänslor. Att bara åka och åka. I Eldris funderade jag på om jag skulle lägga på lite mer fästvalla men nej tänkte jag sen det är ju bara 9 km kvar och det funkar ju.... och det var tur det för den sista delen kändes verkligen bra. Tre km innan Mora slurpade jag i mig lite kaffe och två dextrosoltabletter. Hmm det låter ju inte direkt gott... men vilken kick! Jag skidade på och det kändes som ingenting den sista biten.

Väl i mål var det dags att stå i köer igen. Ja det var mycket köande denna dag. Kö till frukost. Kö vid toan. Och den sisata kön var kön till duschen. Men gissa om det kändes skönt. Sen travade jag och maken iväg för att på oss ett välförtjänt mål mat. Det blev pizza.

Så sammantaget. Allt funkade. Fantastisk organisation. Kul att träffa människor som man inte träffat tidigare och med vilka man endast har gemensamt att man ska åka skidor. Detta kommer jag att göra igen.