spinning-spänning
Idag var det lite intressant på spinningen. Jag jobbade lite för länge så jag cyklade (vanlig cykel) hem som en galning. Jagade igång maken som egentligen hade avbokat sig, men jag fick med mig honom och vi stack till gymmet. Fem i halv-sju satt vi där, ivrigt trampandes på våra cyklar. Det var lite trist. Utspridda i lokalen små grupper av folk. Annars brukar Nicka, tränaren, studsa runt, tända ljus le uppmuntrande och ägna sig åt diverse andra glada tillrop. Men idag var det tomt. Ledarcykeln stod där helt övergiven. Ingan dämpande persienner neddragna. Ingen bakgrundsmusik. Alla satt där och trampade så där lite lagom småintresserat som man gör utan musik och utan någon som hejar på. Klockan blev halv och fortfarande var det mycket öde vad beträffar ledare. Alla tittade lite undrande på varandra tills någon tog sig samman och kopplade loss sig från pedalerna och travade ut till receptionen. Jasså ojdå var reaktionen där. Och efter en stund så kom de och berättade att Nicka fastnat i en bilkö..... i vår lilla stad. En vägskylt hade blivit nerkörd så trafiken fick ledas om från den stora vägen. Detta visste vi redan eftersom inforamtion om detta redan utdelats i herrarnas omklädningsrum. Men hon kommer hon kommer. Alla andra tränare fick plötsligt fullt upp med att ta hand om denna lilla vilsna spinninggrupp. De värmde upp oss och satte på musik och skrattade log. Och så kom hon då..... efter 20 minuter. Men slutet gott allting gott. Hon körde sitt hederliga gamla mindspinningpass. Men en liten aning stress genomsyrade hela passet.
Jag tror för övrigt att min kropp inte är i fas med min ålder. I så fall är uppnår jag hela tiden nästan min maxpuls utan större ansträngning. Jag tror att jag skall göra mig yngre i klockan.
Nu ska det hängas tvätt.
visst är känslan skön efter ett spinningspass? nu är det visserligen längesen jag var å spinna, men jag minns känslan... nu blir jag sugen på att spinna, haha.
Japp det det är det. Man blir aldrig så urlakad som just efter ett spinningpass.