Under ytan...

Scen: Jag och maken på väg för att köra sonen från en fotbollsmatch, med dem ett år äkldre grabbsen, till avslutningen i hans vanliga lag. VI är i ena änden av stan. Då ringer mobilen, 15-åringen är hemma och har ingen nyckel för att den ligger hemma hos kompisen i dennas väska. Kompisens mamma har kört hem flickorna till oss för att dottern skall hämta saker.
Vad göra? Vi har bråttom och man tänker ju inte alltid så klart. Tilläggas bör att dottern tidigare gjort sitt bästa för att få skjuts med bil från stan till kompisen. Hon har ju både cykel (som står hos kompisen) och busskort.....  Till slut veknade barnets far och sa att visst jag hämtar er. Strax därefter hoppar hon på en buss och håller sånär på att glömma att meddela pappa att skjuts inte längre behövs.... det hade hon definitivt gjort om jag inte hade råkat ringa precis när de satt på bussen.
Nåväl. Jag släpper av maken vid fotbollplanen, gör en u-sväng åker hem, släpper in flckorna. Mamman till det andra banet har vid det laget åkt hem och jag har blivit tubbad, också via mobilsamtal, att köra dem till kompisen. I ren desperation har jag OK:at detta. Då ringer maken och säger att jag måste komma och hämta dem. För sonen skall vara med på fotbollsavslutningen och den håller bara på en stund till.
Ut och hämta dessa, flickorna får följa med en sväng ut på landet. Jag släpper av sonen och maken. In till stan med flickorna och sen tillbaka för att hämta hem familjen.
Jag säger då det. Det blev tack vare allt detta körande ingen grill idag. Och om du som läser detta hänger med i alla turer så.... grattis du är en skärpt individ.

Om inte mobiler funnits hade dottern fått cykla och ta sig medelst diverse kommujikationer bäst hon velat.