Under ytan...

Ja det är precis som det ser ut. Efter att ha haft en tillfällig dipp i motionerandet har jag tagit tag i det hela igen. Har under kustveckan iofs ägnat mig åt raska morgonpromenader men det är liksom inte samma sak. Idag var maken och en vän till honom ute och paddlade kajak. Han välte två gånger. Vågorna var för stora. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag höll emot igår när jag faktiskt för en kort sekund övervägde att följa med. I stället var jag ute en sväng och sprang. Det kändes bättre än jag förväntat mig. Fast det är väl så det brukar vara. Nästa gång kommer jag bara att va trött.

Men tjohopp vad jag nöjd jag kände mig.